Med
några dagars distans kan jag konstatera att resan till Rendalen i år var den
andra och förmodligen sista vi gör i Habo SFKs regi. Intresset för resan var
svalt redan då den annonserades ut, endast sex intresseanmälan (fyra om vi räknar
bort Mats och mig som hade åkt ändå). Två backade ur under våren och Jan-Åke
Fritzson insjuknade i lunginflammation dagarna före avresan. Vi som åkte förutom
Mats Andersson och jag var Johan Carlheim.
Motivet
med resmålet har varit att fisket är helt annorlunda än det vi möter på mer
kända och välbesökta vatten norröver, och framförallt än det vi har på
hemmaplan. En miljö lik den i Hans Lidmans böcker. Den där ”pojkafiskekänslan”
man får av att smyga längs ån och krypa på alla fyra fram till strandkanten
för att få en chans att kasta på ett vak är tydligen Mats och jag ensamma
om.
Johan
var helt lyrisk när han på hemresan summerade veckan, och då var det väl
inte helt misslyckat? Många fiskare betalar tusentals kronor per dag för
exklusivt fiske med guide. Johan betalade 350 NOK för ett veckokort för fiske
i sällskap med två ”guider”!
Vid
vår ankomst söndag eftermiddag berättade campingvärden att det varit
minusgrader på nätterna hela midsommarveckan och vattentemperaturen var endast
8 grader. Vi valde att dela på oss för att rekognosera, Mats gick nedströms
och Johan och jag uppströms från campen vid Bäverån. Inga sländor, inga vak
nedströms, ett vak mitt i strömmen uppströms på en plats där det bruka stå
harr. Johan fick försöka och fick hugg men inte fisk.
Måndagen gick vi tillsammans, Mats och Johan på ena sidan Bäverån och jag på den andra för att vi skulle komma åt att fiska på vak från båda sidor. På förmiddagen såg vi ett vak som jag lade ut en torrfluga på, hugg men inte fast fisk. Lunchen bestående av pytt i panna med ägg stekte vi på Trangiaköket vid en strategisk plats där det skall vaka. Det gjorde det, Mats fick äran och krokade en öring på dryga kilot som steg av efter första rusningen. Förutom att pytt i pannan smakade förträffligt så noterade vi under lunchen att sländorna började bli aktiva. Några hundra meter uppströms (man bör gå uppströms i denna typ av vatten) såg vi nästa vak. Under tiden fisken vakade med intervall av en minut mellan vaken konfererade Mats och jag om hur kastet skulle läggas. Platsen där öringen vakade var framför en stor sten (Sten Erik) i ett av Bäveråns djupare partier, vid en glugg på en meter mellan två stora granar och alträd på motsatta sidan som hänger ut över ån. Mats fick en stor öring för några år sedan genom att försiktigt vada ut på sandbottnen 15 meter nedströms och fiskade ett uppströmskast. Min bedömning var att risken för att skrämma fisken genom att gå i vattnet var för stor. Det var min tur att kasta så jag valde att sitta på strandbrinken där det gick sitta med spötoppen i höjd med fötterna och rulla ut 7-8m lina horisontellt över vattnet. Det lyckades, öringen högg direkt och Mats hoppade i vattnet under mina fötter och filmade hela drillningen med sin nyinköpta videokamera. Det var en kilosöring och tisdagsmiddagen var nästan klar.
Nästa
vak såg vi vid ”utterstenen”, ett säkert ställe där vi såg fisk även förra
året men inte kom åt p.g.a. sidvinden. Mats fick förtroendet och rollade ut
15 meter lina så perfekt att flugan landade i den halvmeterstora gluggen mellan
två trädgrenar som brukar gäcka oss där. Flugan gled perfekt förbi stenen
och ytterligare en kilosöring var krokad. Nu var tisdagsmiddagen helt klar.
Efter
ytterligare en kilometers vandring uppströms såg vi nästa vak på en plats
som var lite mer lättåtkomlig. Nu var det dags för Johans examensprov, väl
medveten om att han bara får en chans på fisken i denna typ av vatten. Johan
lyckades lägga ut ett perfekt rollkast och öringen högg direkt. Denna fisken
var mindre och middagen var ju klar så den fisken fick friheten åter.
En
halvtimma senare drog ett kraftigt åskväder med tillhörande regn över oss
och fisket var över för dagen.
Tisdagen valde vi att ägna åt Klarån på fjällsluttningen. Tyvärr var den inte så klar som den brukar och vattenståndet var nästan halvmetern för högt och lite färgat. Dålig aktivitet på sländorna och därmed sparsamt med vak. I den övre delen av ån (finns bilder på i fotogalleriet) finns en plats där man kan överblicka 200 meter ström, och där skall det vaka. Jag satte mig där och väntade. Mats och Johan vandrade uppströms till den stora kulpen som är den sista fiskbara platsen innan vattnet börjar forsa ned från fjället. Efter någon timmas väntan såg jag tre vakande öringar, fiskade på två och lyckades fånga en öring. Mats och Johan kom inte tillbaka så jag förstod att kulpen var het. Efter ytterligare någon timma kom Johan tillbaka och berättade att han försökt ringa men nätet var för dåligt så han fick inte kontakt. I Kulpen stod fyra större öringar helt synliga på 3-4 meters djup. Mats fick de två som stod längst ned i kulpen på en guldskallenymf, (fusk) de två som stod högre upp i kulpen var större och oåtkomliga från den sidan vi gick på p.g.a. att strömfåran skilde oss åt. Vi försökte alla tre med allt tänkbart sjunkande vi hade i flugaskarna utan resultat.
Vi
vandrade nedströms till min bevakningsplats och Johan fick fiska på den tredje
ofiskade vakande fisken. Det blev hugg direkt och i den ganska kraftiga strömmen
verkade öringen större än den var när Johan drillade den. Under tiden dök
far och son Laszlo upp på motsatta sidan av ån och vi berättade om öringarna
i kulpen som borde vara åtkomliga, men osynliga i motljuset från den sidan.
Mats följde med upp och navigerade Erik Laszlo i position. Tyvärr lyckades
Erik fastna med flugan i en trädgren på åns botten några meter uppström den
större öringen så det var färdigfiskat direkt.
Sent
på tisdagskvällen började det regna, och regnet fortsatte till sent på
onsdagskvällen, så onsdagens fiske blev mer en promenad i regnet för att
konstatera att allt fiske var meningslöst. Det kom c:a 50 mm regn under
onsdagen.
När vi vaknade på torsdagsmorgonen sken solen igen men vi kunde konstatera att Bäverån stigit en halv meter och var grumlig och ogästvänlig. Mats kloka förslag var att vi skulle pröva ån på fjället som borde vara mindre påverkad. För min del som aldrig varit där och inte Johan heller var det ingen tvekan om att förslaget var bra. Vattenståndet i ån var 15-20cm högt vilket förmodligen inte påverkade fisket nämnvärt. Min första reaktion var dock att jag aldrig sett ett vatten, i stort sett på kalfjället, med så kraftigt humusfärgat vatten. Det färgade vattnet var nog anledningen till att vattnet var varmare (11,5) grader än i de andra åarna och att fisken var osynlig och inte så skygg som i de andra åarna. Fisket var bra, tillsammans fick vi ett 20-tal harrar i storlek 5-7 hg och några mindre öringar. Johan fick dessutom en öring i lämplig storlek till röken.
Fredagsmorgonen
gick Bäverån fortfarande hög men hade klarnat något, och framförallt så kläckte
sländor redan vid frukosttid. För Mats och mig var det självklart att vi
skulle fiska i Bäverån även om det inte var optimala förutsättningar. Johan
längtade till ån fjället och fick följa med familjen Laszlo till en annan
sträcka av ån. Johan fick en skaplig harr och var nöjd med dagen. Mats och
jag gick Bäverån uppströms men vaken var sporadiska och på fel ställen,
mindre fiskar. Vi bestämde oss för att flytta till Harrån och fiska där på
kvällen, och det gav några harrar och betydligt fler vak att titta på.
Text
och foto Lennart Grann